mariacassandraemanuelle.blogg.se

För några dagar sedan så fick vi kolla på en föreläsare på Plug-In! Det var en dvd, inte en liveföreläsning, men denne föreläsares närvaro var där trots att han faktiskt inte var i rummet. Helt galet!

 

Denna människa heter Kjell Enhager och kan vara en utav dom bästa människorna jag någonsin har sett. Vilken beslutsamhet, vilket driv, vilken man liksom! Alla borde känna en typisk Kjell Enhager, och i min värld så är jag nog den som är Kjelle av mina vänner, familjemedlemmar och kollegor på Plug-In! Mina vänner på Plug-In blev antingen irriterad på denna föreläsningen eller så brydde dom sig verkligen inte, satt med mobilen, ja ni vet, omotiverade och ofokuserade.
 Jag fann det oerhört trist, för om man lyssnar på den här karln så kan man lära sig så sjukt mycket. Inte bara om hur du ska lära dig att använda ditt humör-reglage, hur du ska kunna knyta någonting positivt till en känsla, hur du ska smacka in alla dom sakerna som just DU lyckats med på ditt pluskonto!

 

Hur som haver, alla borde se denna föreläsning, gammal som ung. Jag är 22 år, och häromdan så fann jag mig i en märklig sits, som jag aldrig tidigare varit i.. Låt mig ta det från början.

 

När jag var 6½ så flyttade min familj från ett lantställe som heter Kluk, in till stan. Vi flyttade till ett ställe som heter Torvalla, båda dessa ställen ligger i Jämtland, Torvalla ligger i Östersund och jag tror Kluk hör till Krokoms Kommun, men nog om det. Jag kom från en bonn-by! Människorna var trevliga, det var lättsamt, man hejade på grannen som kom på cykel, man lekte i skogen och man mådde GÖTT. Sedan flyttade vi in till stan, till en 3'a i Torvalla. Tänk er nu här, jag var 6½, jag var van vid att ha skogen och sjön och all frihet i världen, sedan flyttade jag till vad jag idag kallar en betongklump, mitt i ingenstans. För mig var Kluk allt och det är det än idag, vi har fortfarande kvar huset där jag har mitt finaste barndomsminne, och min farbror och hans fru bor i ett hus lite längre ner. Det är idylliskt och det är framförallt lugnt och tyst. Men tänk er i alla fall, ett barn som är van vid frihet, sitter nu fast i en lägenhet. Trots att jag var så liten, så kan jag minnas den dagen vi flyttade hit för gott, jag grät i säkert en vecka, jag kände mig missplacerad, jag vantrivdes, jag fick en vän ganska snabbt - men i min värld, så var detta inte "Hem".

 

Jag började i skolan, en skola som heter Mimergården, och om någon planerar på att flytta till Torvalla, som mina föräldrar valde att göra. För guds skull, sätt ALDRIG ditt barn på den skolan, det kommer att förstöra dom. Ta hellre Ängsmon, eller varför inte någon skola i Ås, eller dylikt, det är en bit, men tro mig, det är värt det. Hur som haver, jag var den nya cirkusapan i alla fall, det märktes klart och tydligt. När jag förklarade för dom i min klass (1:an) att jag var från Kluk, så började dom asgarva "Kluuuuk?? Hahahaha! Vart ligger det?". Jadu, för en nästan 7-åring att förklara vart ens drömställe ligger så var det enkelt för mig att svara på den frågan; Det ligger ute i skogen! :)

 

Detta formade mig, så otroligt mycket. Dessa människor gillade inte naturen, dom visste inte vad det var knappt. Dom hade växt upp isolerade i denna betongklumpsvärld och jag platsade inte där. Ända fram till 1'an på Vittra så var jag mobbad, för att jag är den jag är! För att jag står för det jag tror på, för att jag vill jobba med det jag vill jobba med och för att jag aldrig varit en av dom populära. Det tog slut på Vittra, och därifrån har det bara blivit bättre.

 

 

Nu kommer vi till situationen jag aldrig varit med om förut, som skedde för ett par dagar sedan. För ungefär 3 månader sedan så gjorde jag ett val. Antingen kunde jag fortsätta kliva upp på morgonen och må skit, eller så kunde jag börja se världen på ett annorlunda sätt. T.ex "Vad har jag att vara glad över när jag vaknar?". Jo, jag har en varm säng, ett eget rum, jag har tak över huvudet och framförallt så har jag mat på bordet. Det är "The Basics" eller hur? Det vi är så otroligt dumma i huvudet att ta för givet varenda morgon vi vaknar, inte fan tänker vi på det heller - Men det borde vi!

 

Andra grejen då? Jo jag har en familj, en familj som älskar och värdesätter mig så högt. Som finns där när allting är svårt och som stöttar och hjälper. Vänner? Absolut, det är absolut livsviktigt att ha vänner som du litar på, dina stöttepelare och dina bästa minnen finns med dom! Men det är också saker som vi tar för givet, att familjen finns där, att man kan behandla dom hur som helst just för att dom är "Familj". Men det är inte så självklart för alla att ha en familj, så tänk på det, tänk en extra gång varje morgon hur lyckligt lottad du är som har en familj!

 

 

 

Så jag gjorde det valet, att börja tänka så. Och här är grejen, DET FUNKAR! Mitt liv har blivit en enda stor uppåtspiral sedan jag tog det beslutet för ungefär 3 månader sedan. Man kan ändra inställning, man kan ändra attityd mot saker och ting. Tro mig, jag är ett levande bevis.

 

Å nu.. Kommer situationen:

 

Vi är på Plug-In och vi diskuterar värderingar, hur vi värderar oss själva, hur vi värderar andra medmänniskor. Och jag börjar prata, berättar om det här konceptet som jag börjat följa och som faktiskt funkar, det över förväntan funkar, det är helt jävla fantastiskt. Människorna lyssnar på mig, det blir tyst och dom lyssnar. För FÖRSTA gången på 21 år, så har jag en röst och det jag säger betyder något. Vilken förtroendeboost kan jag bara säga.

 

Jag fann mig dagen efteråt i en liknande situation, där jag stod och ungefär "föreläste" om detta för en socionompraktiant som går hos oss också. Och jag tänkte "Hur coolt är inte detta?! Hur jävla fränt är inte det här?! Att lilla jag, står här idag och har en röst!!!" och jag klappade mig själv på ryggen och dunkade in det på mitt pluskonto!

 

 

 

 

 

 

Så det går älskade ni! Allt som behövs är att ni börjar titta på dom små sakerna omkring er. Puss på er!